2013.10.10
 

IMPRA:s ordförande Gunilla Törnfeldt blev härom veckan intervjuad angående Kulturnytts granskning av antalet sökande till musikerutbildningarna med jazzinriktning på landets högskolor. Man finner inslaget här.

Det var en drygt tio minuter lång intervju som klipptes ned till ett fåtal citat och Berit Nygren kommenterade sedan detta. Gunilla bemöter här Berit Nygrens kommentar och förtydligar sin egen ståndpunkt då bilden som ges i inslaget är en smula onyanserad.

Efter att ha arbetat med föreningen IMPRA i sju år, varit elev, student och slutligen nu pedagog på jazzutbildningar på både gymnasium, folkhögskola och högskola samt skrivit en C-uppsats om Genus i jazzundervisning (KMH, 2008), anser jag mig ha en stor överblick och insikt i de mekanismer som kan ligga bakom det låga antal kvinnliga instrumentalister som finns på utbildningarna. Journalisten Berit Nygren gör dels felaktiga antaganden om vad hon tror jag menar med mina uttalanden, dels saknar hon erfarenheter och kunskap från utbildningsväsendet samt saknar musikerperspektiv och därför blir hennes kommentar tyvärr ytlig, endast ur medial synvinkel och blir stundtals rent felaktig.

Att välja att bli musiker är en komplex kedja av påverkan och stimulerande av en individs intressen. Förebilder är en del i detta och var en av alla orsaker jag framhöll i den över tio minuter långa intervjun med Kulturnytts reporter, men blev huvudorsaken som framhölls i inslaget, varför det också här är det jag kommer uppehålla mig mest vid.

Berit Nygren ville framhålla att det är det personliga uttrycket i jazzen som är det viktiga, inte det ena eller andra könet – som om det skulle ligga en motsättning i det och att prata om rättvisa i antalet verksamma män och kvinnor. Jag sa bland annat i intervjun, vilket inte kom med i inslaget, att det finns de som menar att det finns ett kvinnligt respektive manligt tonspråk och det finns de som menar att det inte gör det, men jag sa inte vad jag tyckte och jag anser att det heller inte är relevant. Poängen är nämligen att oavsett om det är så eller inte, eller om man tycker så eller inte, är det en rättviseaspekt om kvinnors tankar eller känslor inte kommer till uttryck i musik i lika stor utsträckning. Inte för att de är just kvinnor utan för att det kan finnas intressanta individer bland den stora del av befolkningen som råkar ha kvinnligt kön och som faktiskt kan förbises under uppväxt och framför allt under utbildningars gång.

Bristen på kvinnliga förebilder är Berit Nygren inte heller säker på. Hon menar att det länge nu funnits kvinnliga jazzinstrumentalister med en ökning på senare år och särskilt att många fler nu har exponerats mycket mer än tidigare.

Hon har rätt i att vi har sett och ser en ökad exponering av kvinnliga musiker, särskilt de senaste fem åren och inga än vi i IMPRA är gladare över det! Se bara på Stockholm Jazzfestivals program i år! Vi ser det som ett kvitto på vårt arbete och är oerhört stolta över det, det är ett stort och viktigt steg i rätt riktning. Men även om det är så och de musikerna de senaste åren har lyckats, och nu lyckas, nå fram till nyfikna unga tjejer i tonåren, vi säger mellan 13-18 år och där väcka ett intresse, så kommer det ändå att ta minst 5-10 år ytterligare innan vi eventuellt kan märka av någon skillnad i antalet kvinnliga instrumentalister på utbildningarna och i förlängningen framförallt i musiklivet. Förändringar tar tid, vilket Berit också själv var inne på.

Men vidare då, hur vet Berit Nygren att dessa kvinnor som nu kommer fram och exponeras verkligen når ut till de unga tjejerna som behöver se dem? Jazzvärlden i Sverige är en liten ankdamm och även om det skrivs om kvinnliga musiker i OJ eller Lira eller i dagstidningar eller om det spelar fler kvinnliga musiker på klubbar och festivaler runtom i Sverige (vilket naturligtvis är kul och bra!) så är det ändå ytterligare ett steg till att verkligen nå fram till de unga blivande musikerna. Detta gäller naturligtvis både tjejer och killar och om vi drar en parallell till återväxten av jazzmusiker och jazzpublik i stort.

För att som ung aspirerande musiker överhuvudtaget exponeras för en potentiell förebild behöver man ha någon i sin närhet som uppmuntrar och visar dem, de flesta upptäcker dem inte på egen hand och då kommer vi till musiklärarna, familj och närstående, könsroller och ordet identifikation. Identifikation i en djupare bemärkelse. Musiklärarna är de som verkligen kan visa på förekomsten av förebilder, antingen genom att presentera dem eller varför inte vara en själv. Det är till exempel endast på Musikhögskolan i Malmö man har anställt hälften kvinnor och hälften män som ensemblelärare och där kan vi även se en mycket jämnare könsfördelning bland studenterna.

Dessutom, om det nu är instrumentalisterna i första hand som kommenteras så borde Kulturnytt redovisa separata siffror för det, i siffrorna på sidan med inslaget är vokalisterna inbakade i antalet kvinnor och de är i förkrossande majoritet, vilket tyvärr gör siffrorna helt vilseledande i sammanhanget. Man kommenterar heller inte bristen på manliga vokalister, där problembilden är densamma fast med omvänd fördelning.

Slutligen är det en uppenbar självklarhet att man fastnar för en musiker på grund av att hen har ett intressant tonspråk eller ett uttryck man tilltalas av. Jag sa inget om motsatsen vilket Berit Nygren felaktigt verkar ta för givet. Det jag dock har kunnat se när jag jobbat med barn och ungdomar och när jag diskuterar dessa frågor med pedagogkollegor och andra kvinnliga musiker är att det är något speciellt när den förebilden – med tonspråk och uttryck man tilltalas av – har samma kön som man själv. Man kan se sig själv göra det ens förebild gör på ett djupare och mer självklart plan – ”det där skulle jag också kunna göra”.

Andra faktorer som har stor betydelse och som jag berörde som hastigast ovan är lärarnas metodik och pedagogik samt uppmuntran från familj och närstående. Att utveckla samspelet mellan dessa områden får dock bli en annan debatt i ett annat forum. 

– Gunilla Törnfeldt, 11 oktober 2013

Vill man se och höra bra musik spelas och bland annat exponeras för ett gäng grymma förebilder (både män och kvinnor) och fantastiska musiker är man alltså varmt välkommen att gå på Stockholm Jazzfestival, särskilt IMPRAs egna klubb Lupino Live den 16 oktober på Kägelbanan då man kan höra The Tiny och det norska bandet Sommerfuglfisk! För mer info se http://www.impra.se/klubbar/lupino-live/

Hoppas vi ses där!